Bakgrund/ändamål: Dobermann är den enda tyska hundras, vars rasnamn anknyter till sin första kända uppfödare: Friedrich Louis Dobermann (1834-1894). Förutom som uppfödare var han verksam som skatteindrivare, rackare och stadens hundfångare med laglig rätt att infånga alla kringströvande hundar. Från denna depå handplockade han särskilt skarpa hundar för avelsbruk. De s k "slaktarhundarna", som redan vid denna tid kunde betraktas som en tämligen homogen "ras", utgjorde troligen den främsta grunden för dobermannrasen. Dessa hundar, en slags föregångare till nutida rottweiler, uppblandade med en schäfervariant från Thüringen, som var svart med roströda tecken. Från nämnda blandning hundar framavlade han på 1870-talet dobermann, som vid denna tid erhöll sina bruksegenskaper, både som vakt-, gårds- och sällskapshund. Den användes flitigt som polishund och fick därför benämningen "gendarmerihund". Vid jakt användes den främst för rovdjursbekämpning. Mot denna bakgrund var det nästan självklart att dobermann redan i början av 1900-talet officiellt blev erkänd som polishund. I avelsarbetet eftersträvas en medelstor, kraftig och muskulöst byggd hund, som trots den substansfulla kroppen uppvisar elegans och ädelhet. Den är synnerligen lämplig som sällskaps-, skydds- och brukshund såväl som familjehund.
Helhetsintryck: Dobermann är en medelstor, kraftig och muskulöst byggd hund. Genom sina eleganta linjer och stolta hållning, sitt temperament och beslutsamma uttryck motsvarar den idealbilden av en hund.
Viktiga måttförhållanden: Kroppen skall vara nästan kvadratisk, vilket gäller framför allt hanhunden. Kroppslängden (från bröstbenet till sittbensknölen) skall hos hanhundar inte överskrida mankhöjden med mer än 5% och hos tikar med högst 10%.
Uppförande/karaktär: Dobermann skall till sin karaktär vara vänlig och fredlig. Den är mycket trogen sin familj och barnkär. Eftersträvansvärt är måttligt livligt temperament, samt måttlig skärpa och retningströskel. En dobermanns goda följsamhet och arbetsglädje samt prestationsförmåga, mod och hårdhet bör även beaktas. Rasen skall också ha en balanserad uppmärksamhet på omvärlden och stor vikt skall läggas vid självsäkerhet och oräddhet.
HUVUD:
Skallparti: Skallen skall vara kraftig och i proportion till kroppen. Sedd ovanifrån har skallformen av en avhuggen kil. Hjässans tvärlinje skall framifrån sett löpa nästan vågrätt (hjässan skall vara plan) och alltså inte slutta mot öronen. En nästan rak linje skall löpa från nosryggen till pannbenet och sedan bilda en lätt rundning mot nacken. Ögonbrynsbågarna skall vara väl utvecklade utan att vara framträdande. Pannfåran skall knappt vara synlig. Nackknölen skall inte vara påfallande markerad. Huvudets muskler skall vara kraftigt utvecklade.
Stop: Föga markerat stop, men likväl fullt synligt.
Nostryffel: Nostryffeln skall vara väl utvecklad, mer bred än rund och med stora näsborrar utan att i sin helhet vara framträdande. Hos svarta hundar skall nostryffeln vara svart, hos bruna får den vara brun.
Nosparti: Nospartiet skall vara i proportion till skallen och skall vara kraftigt utvecklat och djupt. Munnen sträcker sig bakåt ända till molarerna. Nosen skall också vara bred i partiet kring övre och undre framtänderna.
Läppar: Läpparna skall ligga stramt an mot käkarna. De skall vara mörkt pigmenterade, hos bruna hundar får pigmenteringen vara något ljusare.
Käkar/tänder: Över- och underkäkar skall vara kraftiga och breda. Saxbett med 42 normalstora tänder vilka skall motsvara tandformeln.
Kinder: Framifrån och ovanifrån skall huvudets flata sidor inte verka utstående.
Ögon: Ögonen skall vara medelstora, ovala och mörka. Hos bruna hundar får de vara något ljusare. Ögonlockskanterna skall vara åtliggande och väl behårade.
Öron: Öronen skall vara högt ansatta och bäras upprätt och kuperade till en längd som passar till huvudet. I länder med kuperingsförbud bedöms okuperade öron likvärdigt. De skall vara medelstora med den inre kanten liggande slätt an mot kinden.
Ursprungsland/hemland: Tyskland
KUPERING AV ÖRON OCH SVANS ÄR FÖRBJUDEN I SVERIGE !
Hals: Halsen skall vara av god längd och stå i proportion till kropp och huvud. Den skall vara torr och muskulös och bilda en uppåtstigande elegant böjd linje. Hållningen skall vara mycket ädel och stram.
KROPP:
Manke: Manken skall i synnerhet hos hanhundar vara kraftigt utvecklad. Dess höjd och längd bestämmer rygglinjens lutning mot korset.
Rygg: Ryggen skall vara kort, fast, ha god bredd och vara muskulös.
Ländparti: Tikar får ha något längre ländparti.
Kors: Korset skall slutta svagt, nästan omärkligt från korsbenet mot svansfästet. Korset verkar därmed väl avrundat och skall varken vara plant eller påfallande sluttande. Det skall ha god bredd med kraftig muskulatur.
Bröstkorg: Bröstkorgens längd och djup skall vara i proportion till rygglängden. Bröstdjupet med dess lätt välvda revben skall nästan nå halva mankhöjden. Bröstet skall ha god bredd och ett utpräglat förbröst.
Underlinje: Från bröstkorgens bakre del till bäckenet skall buken vara tydligt uppdragen.
Svans: Svansen skall vara högt ansatt och kuperas varvid två svanskotor behålles. I länder där svanskuperingsförbud utfärdats förblir svansen kvar naturlig.
EXTREMITETER:
Framställ: De kraftigt utvecklade frambenen skall från alla sidor sett vara nästan raka, dvs stå lodrätt mot marken.
Skulderblad: Skulderbladen skall ligga tätt an mot bröstkorgen, vara muskulösa och täcka övre delen av bröstkorgen. De skall vara väl tillbakalagda och så snedställda som möjligt, med en vinkel mot den vågräta kroppslinjen på ca 50°.
Överarm: Överarmen skall vara av god längd och ha god muskulatur med en vinkel till skulderbladet på ca 105-110°.
Armbåge: Armbågen skall vara väl åtliggande, inte utåtvriden.